Pingströrelsen i Sverige

Av Jan-Åke Alvarsson1

Pingstväckelsen kom till Sverige i november 1906 genom den förste missionären från Azusa Street, svensken Andrew G. Johnson. Han inledde sin verksamhet i hemstaden Skövde där Övre Salen i Elimkyrkan så småningom blev centrum för väckelsen. Genom kontakter med först den norske metodisten T. B. Barratt (som han mötte och inspirerade redan i New York) och sedan baptistpastorn John Ongman fick Johnson snart varma och välkända förespråkare för sin sak. Johnson reste, som övriga utsända från Azusa Street, oförtröttligt runt i landet och hade inom några månader spritt "elden" till Örebro, Stockholm, Göteborg och en rad andra ställen. Barratts besök i Sverige i maj 1907 befäste och bekräftade sedan det som Johnson och andra från Azusa Street hade förkunnat.

Trots att Stockholm nåtts av "Den nya rörelsen" redan i januari 1907 var det sydväst-Sverige som blev centrum under de första åren. Förutom Skövde kom John Ongman och O.L. Björk i Örebro, samt Andrew Johnson i Göteborg, att samla de troende inom denna riktning. Den första tidskriften inom Den nya rörelsen, Glöd från altaret, kom ut just i Göteborg. (Ett kvarvarande exempel på denna sydvästsvenska dominans är faktiskt Nyhemsveckan — Pingströrelsens viktigaste konferens — som fortfarande hålls utanför Mullsjö varje sommar.)

Andrew Johnson Ek ca 1910. Foto privat.
Andrew Johnson Ek ca 1910. Foto privat.

År 1910 bildades emellertid Stockholms sjunde baptistförsamling, Filadelfia, som till sin förste föreståndare kallade Lewi Pethrus.2 Denne etablerade sig snart som en ledande predikant med starka kopplingar till Den nya rörelsen, bland annat genom en allt starkare vänskap med Barratt. Pethrus upplevdes snart som en pockande utmaning för baptistledningen i Stockholm och 1913 uteslöts han och Filadelfiaförsamlingen ur Baptistsamfundet på svaga grunder. Församlingen hade haft "öppen nattvardsgång" — i praktiken hade de låtit andra troende och vuxendöpta delta i nattvarden. I och med uteslutningen knöts banden fastare med övriga "fria vänner" inom den "nya rörelsen", t.ex. med de "fria församlingarna" i Skövde och Adelöv.

Genom separationen från Baptistsamfundet bildades i praktiken en fristående rörelse inom pingstväckelsen som så småningom kom att identifieras som Pingströrelsen. Med tiden blev nämnde pastor i Filadelfia Stockholm, Lewi Pethrus, rörelsens inofficielle men närmast oomstridde ledare. Uteslutningen befrämjade en radikalisering av den baptistiska kongregationalismen och därifrån kan vi se hur dogmen om "den fria församlingen" börjar dominera i Pingströrelsen. Under Kölingaredsveckan 1919 utfärdades en deklaration som kan liknas vid ett slags samfundsdeklaration genom ett "avståndstagande från samfundsorganisationerna".3

Under 1920-talet berikades Pingströrelsen med ett flertal tillskott av nya predikanter och försvarare. De två främsta var författaren Sven Lidman och kyrkoherden G. E. Söderholm. Och de behövdes, för under detta decennium utsattes Pingströrelsen, och främst då Filadelfia i Stockholm för en närmast besinningslös förföljelse av dagstidningarna och, påhejade av dessa, också av myndigheterna. Skandalrubriker som "Nya dödsoffer för Pingströrelsen" och polisrazzior följde på varandra. I fokus stod en helandekampanj med den engelske pastorn Smith Wigglesworth 1921.4 Trots detta, eller kanske tack vare detta, sexdubblades under detta decennium antalet pingstvänner, från ca 5.000 till ca 30.000.5

1920-talet avslutades med en tragisk uteslutning av ledaren för den relativt nystartade Svensk Fria Missionen, A. P. Franklin, i den s.k. "Franklin-striden". Konflikten var snarare en maktkamp än en ideologiskt betingad strid. Franklin hade helt enkelt blivit för mäktig för Lewi Pethrus och måste därför neutraliseras.6

1930-talet öppnades grandiost med invigningen av norra Europas största kyrkolokal, Filadelfiakyrkan i Stockholm, med över 3.000 sittplatser. Kyrkan fick symbolisera dels den nu allt mera etablerade Pingströrelsen och dess inträde i det moderna samhället, dels dess snabbt växande styrka med Filadelfiakyrkan som "kommandobrygga" för Pingströrelsen som helhet.

Under detta decennium växte medlemsantalet i Pingströrelsen från 30.000 till närmare 70.000 medlemmar. Samtidigt tystnade den mest aggressiva kritiken från tidningarna och rörelsen blev allt mera respekterad och accepterad i samhället — detta inte minst på grund av sina stora sociala insatser under decenniets ekonomiska kris.

Om 1930-talet karaktäriserades av framgång, så var 1940-talet dess raka motsats. Trots krisen i skuggan av Andra världskriget stannade medlemsutvecklingen upp nästan helt. Nettoökningen var bara drygt 10.000, endast en fjärdedel av föregående decenniums ökning. Mitt i denna stiltje togs dock några nya steg. En egen folkhögskola startades och en ny dagstidning, Dagen, drogs i gång mitt i krisen.

När 1950-talet påbörjades fanns det därför en tydlig önskan om förnyelse och väckelse. Och väckelser blev det. Med Stockholm som utgångspunkt drog helandepredikanter som William Freeman och William Branham in över landet och startade det som skulle komma att kallas "helandeväckelsen". En för Stockholm mera regional företeelse blev "särlaregnsväckelsen" (eng: Latter Rain) som fick fäste i Östermalms fria församling. En tredje väckelse, som dock snabbt kom av sig, var "förnyelseväckelsen" som till en början hälsades med stor entusiasm och fick stor betydelse för många församlingar, i t.ex. Jönköping och Göteborg, men vars främsta språkrör, Algot Niklasson, stötte sig med den etablerade pingstledningen och hamnade i kylan.7

Något som sammanföll med och säkerligen förstärkte dessa väckelser var den eskatologiska renässansen i rörelsen. Utropandet av staten Israel hade 1947 gett judarna ett eget land, ett löftesland, vilket av pingstvännerna upplevdes som ett tydligt tecken på att Jesu återkomst var nära. Uppdelningen av Europa och expansionen av det kommunistiska Sovjet, nästan inpå Sveriges gränser, skapade oro. Frågan på mångas läppar var: –Är vedermödan nu i antågande? Pingstpastorn Birger Claesson fick en syn, skrev ned dess innehåll och gav ut detta som en liten bok med den ödesmättade titeln Dom över Sverige 1951. Den trycktes i fjorton upplagor bara det första året och såldes i hundratusental.

Rörelsens portalfigur och talesman Lewi Pethrus lämnade 1958 sin officiella ställning som föreståndare i Filadelfia Stockholm. Han förblev dock ett slags inofficiell ledargestalt och bidrog uppenbarligen till att rörelsen fick en allt större acceptans från det svenska samhället. Ett exempel på detta var att Pingströrelsen tillerkändes vigselrätt 1952. Ett likartat erkännande från den nu världsvida pingstväckelsen kom 1955 när Pethrus som en grand finale på sitt föreståndarskap i Stockholm fick möjlighet att anordna Världspingstkonferensen där.

1960-talet blev en ny brytningstid i Pingströrelsen. Det politiska engagemanget ökade. Den tidigare församlingstukten ifrågasattes och föll på sina håll. Rörelsen blev allt mera "modern". I avslutningen av decenniet fick ungdomarna utrymme för en ny, mera populär musik och i andligt avseende stöd från en framväxande och USA-inspirerad Jesus-rörelse. Besök av helandeevangelisten Kathryn Kulman 1969, utstyrd som en filmstjärna från Hollywood, ökade närheten till Nordamerika och vidgade utrymmet för olika stilar.

Lewi Pethrus sista predikan Nyhem 13 juni 1974.
Lewi Pethrus sista predikan Nyhem 13 juni 1974.

I ingången till 1970-talet var den karismatiska väckelsen på allas läppar. Lewi Pethrus sista initiativ var att öppna för denna nya våg, från sin position som chefredaktör för Dagen, en post som han behöll fram till sin död 1974. Öppenheten gjorde att många ungdomar valde att stanna i en nyväckt rörelse och under det följande decenniet nådde Pingströrelsen sitt högsta medlemstal någonsin.

Efter Pethrus bortgång följde en viss osäkerhet om hur rörelsen skulle ledas. Dess inre organisation och ideologiska uppbyggnad hade kommit till genom en mängd informella, personliga kontakter, men också genom en rad så kallade bibelstudieveckor. Den viktigaste av dessa startades av bland andra Carl Widmark, Andrew Johnsons förste medarbetare. (Just denna resulterade så småningom i Kölingaredsveckan och därefter i Nyhemsveckan, nämnd ovan).

Ända fram till 2002 fattades de flesta beslut i frågor av nationellt intresse på dessa veckor. Trots denna avsaknad av formell organisation kunde Pingströrelsen 1985 räkna in över 100.000 medlemmar, fördelade på 530 församlingar — och hela 800 missionärer i drygt 40 länder. Detta innebar då att Pingströrelsen var Sveriges största och mest aktiva frikyrka. Sedan dess har rörelsen gått tillbaka något i antal medlemmar och församlingar och minskat antalet missionärer drastiskt. År 2004 var antalet medlemmar nere i 88.574, fördelade på 483 församlingar, medan antalet missionärer var 224, aktiva i 55 länder över hela världen.

Som vi redan noterat låg Lewi Pethrus bakom en lång rad initiativ inom vitt skilda områden. År 1912 startades bokförlaget Filadelfia. Tre år senare, 1915, startades tidskriften Evangelii Härold. Dess mest kände redaktör blev författaren Sven Lidman, 1922–1948. År 1942 startades det som i dag är Kaggeholms folkhögskola och tre år senare, 1945, dagstidningen Dagen.

Tio år senare, 1955, bröt Pethrus statens radiomonopol genom grundandet av IBRA Radio. År 1952 grundades Spar- och Kreditkassan (senare kallat Samspar) och 1964 ett politiskt parti, Kristen Demokratisk Samling (numera Kd). Med Pethrus goda minne bildades också ett par organisationer för socialt arbete: år 1965 Pingstmissionens U-landshjälp, (numera 'PMU InterLife') av Petrus Hammarberg; och i samband med Pethrus 70-årsdag 1954 Lewi Pethrus Stiftelse för Filantropisk verksamhet (numera 'LP-verksamheten') som nått uppseendeväckande goda resultat i sin behandling av alkoholister och narkomaner.

Efter Pethrus bortgång har denna entrepenörsanda fortsatt med skapandet av tre ytterligare folkhögskolor (Mariannelund, Viebäck och Dalkarlså), ett privat TV-bolag, TV Inter, 1983; MissionsInstitutet PMU 1985, och en högskoleutbildning för pastorer: Pingstförsamlingarnas Teologiska Seminarium (PTS), 1999.8

År 2002 beslutade Pingströrelsen, efter långt utredande, att bilda en officiell samfundsliknande samarbetsorganisation, Pingst — Fria Församlingar i Samverkan ('Pingst FFS'). I denna beräknas med tiden, alla gemensamma aktiviteter inrymmas. På detta sätt har Pingströrelsen bl.a. fått sin första nationella talesman någonsin. Av förmodligen traditionella skäl valdes dåvarande föreståndaren för Filadelfiaförsamlingen i Stockholm, Sten-Gunnar Hedin, till rörelsens förste talesman.9

Nyhemsveckan 2007.Nyhemsveckan 2007.

Pingströrelsen i dag har bibehållit flera av sina typiska särdrag: betoning av andliga upplevelser, helbrägdagörelse genom tro, tungotal, vuxendop och ett rikt musikliv. I jämförelse med t.ex. femtio- och sextiotalen har gränserna mot andra kristna och mot "världen" suddats ut betydligt. Detta har lett till att "uteslutningar" från församlingarna i stort sett upphört och att den s.k. "syndakatalogen" avskaffats. I ett par avseenden har man till och med återvänt till den tidigaste pingstväckelsen i en allt mera positiv syn på kvinnliga förkunnare och gränslös ekumenik. Pingströrelsen var under många år endast observatör i Sveriges Kristna Råd, men är numera aktivt engagerad i all ekumenisk verksamhet.

Lokalt ingår pingstvänner nu i en rad samarbetsförsamlingar runt om i Sverige (under 2003 i närmare 50 församlingar). Nationellt drivs flera verksamheter i ekumenisk samverkan, de flesta dock med närstående Evangeliska Frikyrkan (EFK), t.ex. bokförlaget Libris, tidskriften Petrus10 och tidningen Dagen (där, förutom EFK, även Svenska Alliansmissionen är delägare). Även på högskoleområdet sker samverkan mellan dessa samfund.

Den teologiska debatten har på senare år rört främst samfundsfrågan och olika influenser från Trosrörelsen. Bland ämnena som diskuterats kan nämnas ledarskap — skall detta vara "apostoliskt" eller "demokratiskt"? Samtidigt kan man notera att betoningen av eskatologi och personlig evangelisation tonats ner, liksom de särartsskapande livsstilsfrågorna. Vare sig idrott, teater, bio eller alkohol väcker i dag någon stor debatt. Det kristologiska perspektivet är dock fortsatt mycket starkt.

Missionsverksamheten har omorienterats från en mera traditionell, missionärscentrerad verksamhet till en mera lokalt präglad direktkontakt mellan en församling i Sverige och en annan utomlands, främst då i det forna Östblocket. Medan man förr sände ut missionärer reser nu ofta pastorer och medlemmar själva ut till samarbetskyrkorna.

Noter

  1. Artikeln publicerades ursprungligen under titeln "Pingströrelsen" i Ingvar Svanberg & David Westerlund (redaktörer), Religion i Sverige, 2008. Stockholm: Dialogos, s. 179–183. Denna version är något omarbetad.
  2. I historiska arbeten förekommer ofta Lewi Pethrus såväl som Filadelfiaförsamlingens "grundare", "förste pastor" och "förste föreståndare". Pethrus må vara den viktigaste figuren i församlingens historia, men alla dessa uppgifter kan ifrågasättas. De ingår i den hagiografiska, närmast mytologiserade, framställningen av Pethrus. Denne kom till Stockholm först 1911 och Filadelfiaförsamlingens i Stockholm förste predikant var faktiskt evangelisten Eric Emil Valdemar Olsson (1881–1959), sedermera pastor och missionär, främst då inom Örebromissionen. I praktiken fungerade dessutom grosshandlaren Albert Engzell som den förste föreståndaren. (Det var också han och hans hustru som grundade församlingen långt innan Pethrus kallades dit.) Pethrus var dock den som för första gången kombinerade dessa båda uppgifter — pastor och föreståndare.
  3. Evangelii Härold den 31 juli 1919, s. 116. Den fullständiga rubriken var "Varför vi taga bestämt avstånd från samfundsorganisationerna?" En faksimil av själva artikeln (och ett foto på deltagarna i Kölingaredsveckan) återfinns i Pingströrelsen (2007), del 2, s. 304–305.
  4. Läs vidare i Stävare 2010, s. 71 ff.
  5. Dessa och följande siffror är avrundade från uppgifter i Pingströrelsens Årsbok 2010.
  6. Se vidare kapitel 13 nedan och Gäreskog 2010.
  7. Tillväxten i församlingar som öppet accepterade förnyelseväckelsen gentemot dem som inte gjorde det talar sitt tydliga språk. Medan församlingen i Filadelfia Stockholm endast ökade med 4,9% denna tid så ökade församlingen i Jönköping med hela 19,4%, Lycksele med 94% och Avesta med hela 105%. Se vidare Pingströrelsen, del 1 s. 194.
  8. PTS fasades ut under 2011–2012 och ersattes av Akademin för ledarskap och teologi, en samverkan mellan Svenska Alliansmissionen, EFK och Pingströrelsen.
  9. Sedan artikeln skrevs har Sten-Gunnar Hedin ersatts av Pelle Hörnmark, tidigare föreståndare för Pingstförsamlingen i Jönköping.
  10. Tidningen Petrus är numera nedlagd.

Bibliografiska referenser

Bergsten, Torsten 2001, "Pingströrelsen förr och nu" (i:) Tro & Liv Nr 6 s. 4–31.

Gäreskog, Marianne & Roland 2010, Lewi Pethrus i konflikt. Om några konflikter år 1929 mellan Lewi Pethrus och kända personer inom Pingströrelsen. Stockholm: Skrifter utgivna av Insamlingsstiftelsen för Pingstforskning, Nr 11.

Johansson, Göran 1992, More Blessed to Give: A Pentecostal Mission to Bolivia in Anthropological Perspective. Stockholm: Almqvist & Wiksell International.
—1997, För mycke jag för lite Jesus: LP-stiftelsens vård av missbrukare sedd ur ett socialantropologiskt perspektiv. Stockholm: Sköndalsinstitutets skriftserie Nr 7.

Lindberg, Alf 1985, Väckelse, frikyrklighet och pingströrelse. Väckelse och frikyrka från 1800-talets mitt till nutid. Ekerö: Pingstskolornas Skriftserie.

Lundgren, Ivar 1973, Lewi Pethrus i närbild. Stockholm: Den kristna bokringen.

Stävare, Nils-Eije 2008, Georg Gustafsson — församlingsledare, predikant och förebedjare inom den svenska Pingströrelsen. Studia Historico–Ecclesiastica Upsaliensia 43. Uppsala: Uppsala University Library.
—2010, Pingstvännerna — värstingkristna för hundra år sen (i:) Kerstin Elworth (red:) Värstingkristna i drevet, s. 51–84. Skellefteå: Artos.

Sundstedt, Arthur 1969–1973, Pingstväckelsen, [fem band]. Stockholm: Förlaget Filadelfia.

International Dictionary of Pentecostal and Charismatic Movements, 2002, Revised and Expanded Edition. Stanley M. Burgess (ed) & Eduard M. van der Maas (ass ed.). Grand Rapids, Michigan: Zondervan.

Pingströrelsen, 2007, (red: Claes Waern et al), Pingströrelsen del 1 och del 2. Örebro: Libris.

Pingströrelsens årsbok, 2010, (red: Magnus Wahlström), Pingströrelsens årsbok 2010. Stockholm/Örebro: Pingst FFS/Libris.